söndag 31 januari 2016
Nyårslöftet
Mitt nyårslöfte för i år var att försöka mej på att laga mer vegetarisk mat. Jag började tycka att det gick lite rundgång i den vardagsmat vi hade här, på studentbudget så blir det ganska lätt så. Dessutom är L inte speciellt förtjust i smaken på kött så han efterlyste även några andra alternativ.
Jag har nu försökt samla på mej några recept som antingen redan testats eller skall testas. Jag laga en morotslasagne redan i november som blev en hit, till och med jag själv gillade den. Sedan har det blivit bl.a. vegetarisk nudelwok, sweet-and-sour gryta, rotsakspurésoppor. I går lagade jag en gryta med paprika, morot, tomat och bönor, menad att ätas med ris. Jag tyckte jag fick till en riktigt bra kryddning med färskpressad vitlök, torkad basilika och svartpeppar, plus örterna i tomatpuréen jag använde men det fanns fortfarande ett problem. Det smakade fortfarande tomat och bönor, och jag är inte särkilt förtjust i varken tomat eller bönor. L tyckte det var helt okey.
Nästa sak är rotsaksröstin med tsatsiki, inspirerade av L:s mosters mumsiga lunch när vi senast besökte henne. Jag jobbar liksom på detta. Men när jag ju faktiskt alltså tycker om smaken av kött så saknar jag den lite då den inte finns med. Men för miljöns skull är jag medveten om att en större del av kosten borde vara vegetarisk. Så jag försöker, ibland har jag mer och mindre inspiration.
Jag har nu försökt samla på mej några recept som antingen redan testats eller skall testas. Jag laga en morotslasagne redan i november som blev en hit, till och med jag själv gillade den. Sedan har det blivit bl.a. vegetarisk nudelwok, sweet-and-sour gryta, rotsakspurésoppor. I går lagade jag en gryta med paprika, morot, tomat och bönor, menad att ätas med ris. Jag tyckte jag fick till en riktigt bra kryddning med färskpressad vitlök, torkad basilika och svartpeppar, plus örterna i tomatpuréen jag använde men det fanns fortfarande ett problem. Det smakade fortfarande tomat och bönor, och jag är inte särkilt förtjust i varken tomat eller bönor. L tyckte det var helt okey.
Nästa sak är rotsaksröstin med tsatsiki, inspirerade av L:s mosters mumsiga lunch när vi senast besökte henne. Jag jobbar liksom på detta. Men när jag ju faktiskt alltså tycker om smaken av kött så saknar jag den lite då den inte finns med. Men för miljöns skull är jag medveten om att en större del av kosten borde vara vegetarisk. Så jag försöker, ibland har jag mer och mindre inspiration.
onsdag 20 januari 2016
Självdisciplin
Rubriken har för en gångs skull inget att göra med skolarbete som bör göras. All min energi och disciplin går i stället åt till att inte bli irriterad. Vilket inte går så himla bra eftersom jag till min natur är eldig, cynisk och bitter.
Senaste dagarna har jag gått omkring som en eldsprutande drake. En bitter, gammal eldsprutande drake. Trösten i kråksången är att de flesta andra verkar ha samma känslor, de är bara bättre på att tämja sina eldsprutande drakar (eller så har de en inbyggd liten kopparödla i stället för drake). Jag är en irriterad människa, jag blir irriterad.
Jag tycker inte att "allmän diskussion om tankar kring föreläsningen" är ett vettigt sätt för oss att lära oss hur vi som lärare skall hantera flyktingbarn i klassen. Jag tycker heller inte att "litteraturlistan" kan hjälpa mej i hur jag skall bemöta olika bakgrund hos eleverna och jag anser att "gruppdiskussion om vilka tankar föreläsningen väckte" inte hjälper mej att förebygga röstproblem.
Det kanske är min naturvetenskapliga sida som talar, eller så är jag bara dum, men jag tycker ju inte att jag
"lär" mej något av att diskutera tankar med andra. Fast de andra är fiffiga, trevliga människor med bra tankar jag gärna lägger bakom örat. Inte på skoltid. Det gör jag på min fritid, och jag gillar ju nog att vädra både mer och mindre genomtänkta tankar och åsikter. Men i skolan, då vi skall lära oss bli lärare. Suck...
Så rök ur öron och ur näsborrar. Och så får jag reprimander av sambon för att jag avspisar ideér på grunder som att jag "tycker" och "anser". Men jag försöker göra mej av med lite av drakigheterna genom långa promenader med guldklimpen. Idag blev det två och en halv timme. I morgon skall vi reda ut hur olika delområden av matematiken utvecklas under en elevs hela skoltid, det låter åtminstone intressant...
Senaste dagarna har jag gått omkring som en eldsprutande drake. En bitter, gammal eldsprutande drake. Trösten i kråksången är att de flesta andra verkar ha samma känslor, de är bara bättre på att tämja sina eldsprutande drakar (eller så har de en inbyggd liten kopparödla i stället för drake). Jag är en irriterad människa, jag blir irriterad.
Jag tycker inte att "allmän diskussion om tankar kring föreläsningen" är ett vettigt sätt för oss att lära oss hur vi som lärare skall hantera flyktingbarn i klassen. Jag tycker heller inte att "litteraturlistan" kan hjälpa mej i hur jag skall bemöta olika bakgrund hos eleverna och jag anser att "gruppdiskussion om vilka tankar föreläsningen väckte" inte hjälper mej att förebygga röstproblem.
Det kanske är min naturvetenskapliga sida som talar, eller så är jag bara dum, men jag tycker ju inte att jag
"lär" mej något av att diskutera tankar med andra. Fast de andra är fiffiga, trevliga människor med bra tankar jag gärna lägger bakom örat. Inte på skoltid. Det gör jag på min fritid, och jag gillar ju nog att vädra både mer och mindre genomtänkta tankar och åsikter. Men i skolan, då vi skall lära oss bli lärare. Suck...
Så rök ur öron och ur näsborrar. Och så får jag reprimander av sambon för att jag avspisar ideér på grunder som att jag "tycker" och "anser". Men jag försöker göra mej av med lite av drakigheterna genom långa promenader med guldklimpen. Idag blev det två och en halv timme. I morgon skall vi reda ut hur olika delområden av matematiken utvecklas under en elevs hela skoltid, det låter åtminstone intressant...
torsdag 14 januari 2016
The doe
Dagen ger många orsaker till inlägg. Och en orsak till tårar.
Alan Rickman, alias Severus Snape, har lämnat jordelivet.
Jag är ingen skådespelarfanatiker, jag kan inget om skådespelare från någon annan filmserie än Harry Potter. Men de personerna är så mycket mer än skådespelare för mej. De är bilden med stort B av karaktärer som betyder så mycket för mej. Av min barndom. Av saker jag har kära.
Världen över hedrar fans Rickman med höjda trollstavar.
För professorn
För den älskande silverhinden
För beskyddaren
För skurken
För hjälten
För mej är detta så mycket större än när någon annan skådespelare går bort. Jag sitter hemma med tårarna rinnande och skriver.
Han är Snape. Severus Snape. Han är den mest omtvistade karaktären, en man jag var övertygad om att var ond. Som överraskade mej och så många andra. Som innerst inne var genomgod. Som gestaltades på det perfektaste sättet av en stor man.
En man som aldrig kommer att få uppleva det han så många gånger är citerad för:
Och som representerar så mycket för mej. När jag packade upp boklådan i nya lägenheten var jag tvungen att panikringa syster för att kontrollera var min Harry Potter och Fenixorden är, för den var försvunnen. För även jag är fast, så ohjälpligt fast.
För jag hoppas att jag får uttala hans berömda ord någon gång. Efter alla dessa år är det fortfarandet det största.
Always!
Alan Rickman, alias Severus Snape, har lämnat jordelivet.
Jag är ingen skådespelarfanatiker, jag kan inget om skådespelare från någon annan filmserie än Harry Potter. Men de personerna är så mycket mer än skådespelare för mej. De är bilden med stort B av karaktärer som betyder så mycket för mej. Av min barndom. Av saker jag har kära.
Världen över hedrar fans Rickman med höjda trollstavar.
För professorn
För den älskande silverhinden
För beskyddaren
För skurken
För hjälten
För mej är detta så mycket större än när någon annan skådespelare går bort. Jag sitter hemma med tårarna rinnande och skriver.
Han är Snape. Severus Snape. Han är den mest omtvistade karaktären, en man jag var övertygad om att var ond. Som överraskade mej och så många andra. Som innerst inne var genomgod. Som gestaltades på det perfektaste sättet av en stor man.
En man som aldrig kommer att få uppleva det han så många gånger är citerad för:
Och som representerar så mycket för mej. När jag packade upp boklådan i nya lägenheten var jag tvungen att panikringa syster för att kontrollera var min Harry Potter och Fenixorden är, för den var försvunnen. För även jag är fast, så ohjälpligt fast.
För jag hoppas att jag får uttala hans berömda ord någon gång. Efter alla dessa år är det fortfarandet det största.
Always!
De första reflektionerna
Det har gått några dagar här i Vasa nu och jag har börjat bilda mej en uppfattning.
Didaktikerna är duktiga och kunniga, introduktioner till allt möjligt är kanske inte så intressanta men de är duktiga, speciellt den nya universitetsläraren i fysikens didaktik var jättebra. Pedagogiken är kanske inte så himla inspirerande men...
Det som faktiskt lite irriterat mej dessa dagar är att alla verkar tro att detta är höjdpunkten på vår utbildning. Visst vill vi bli lärare, och visst vill vi lära oss att vara bra lärare, men detta är kanske nu inte det som vi mest sett fram emot med våra utbildningar. Jag har alltså inget emot att vara här, absolut inte. MEN, jag brinner ju nog kanske mer för mitt ämne än för pedagogiken som ämne. Men jag vill bli en bra lärare och jag jobbar starkt på att faktiskt ha ett öppet sinne och ta till mej allting bra som lärarna här har att komma med.
För jag tror att de har saker att komma med, jag tror att de vill hjälpa oss. Och jag vill ta till mej det. Men jag blir så irriterad på en överdrivet glättig attityd. Att denna vår skulle vara det absolut bästa som någonsin hänt mej, att det att vi har långa dagar och intensivt schema skulle vara en positiv sak, att vi skall vara glada och tacksamma över att vi "har en intensiv period framför oss".
Men hittills är det ganska bra, och det bästa är att vi har en helt underbar ämnesgrupp! Vi är 8 stycken och jag har aldrig tidigare upplevt en så fin gruppkänsla efter bara ett par dagar. Jag tror vi kommer att ha jättekul denna vår!!
Didaktikerna är duktiga och kunniga, introduktioner till allt möjligt är kanske inte så intressanta men de är duktiga, speciellt den nya universitetsläraren i fysikens didaktik var jättebra. Pedagogiken är kanske inte så himla inspirerande men...
Det som faktiskt lite irriterat mej dessa dagar är att alla verkar tro att detta är höjdpunkten på vår utbildning. Visst vill vi bli lärare, och visst vill vi lära oss att vara bra lärare, men detta är kanske nu inte det som vi mest sett fram emot med våra utbildningar. Jag har alltså inget emot att vara här, absolut inte. MEN, jag brinner ju nog kanske mer för mitt ämne än för pedagogiken som ämne. Men jag vill bli en bra lärare och jag jobbar starkt på att faktiskt ha ett öppet sinne och ta till mej allting bra som lärarna här har att komma med.
För jag tror att de har saker att komma med, jag tror att de vill hjälpa oss. Och jag vill ta till mej det. Men jag blir så irriterad på en överdrivet glättig attityd. Att denna vår skulle vara det absolut bästa som någonsin hänt mej, att det att vi har långa dagar och intensivt schema skulle vara en positiv sak, att vi skall vara glada och tacksamma över att vi "har en intensiv period framför oss".
Men hittills är det ganska bra, och det bästa är att vi har en helt underbar ämnesgrupp! Vi är 8 stycken och jag har aldrig tidigare upplevt en så fin gruppkänsla efter bara ett par dagar. Jag tror vi kommer att ha jättekul denna vår!!
lördag 9 januari 2016
Mjölkkriget
Egentligen borde rubriken ha varit "Mjölkdryckskriget", men det blev för långt. Jag är alltså laktosintolerant, och som biverkning är jag tvungen att förlita mej på laktosfria produkter.
När jag blev intolerant första gången hade Valio just lanserat sin laktosfria mjölkdryck. Den smakade 1000 gånger bättre än det blask som säljs under namnet "HYLA"-mjölk men hade en söt bismak. Min syster, som då inte var laktosintolerant, hade ett 4-årigt krig med min pappa kring huruvida den hade en bismak och huruvida hon kunde känna skillnad då "någon" glömt köpa vanlig mjölk åt henne.
Fast det alltså fanns mjölkdryck då fanns det väldigt få andra laktosfria produkter, grädde, glass, smetana o.s.v. Så i många år åt jag Tofu-glass, sojabaserat, som i min mun smakade apa :) Och isglass, mums.
Efter ca 4 år hade jag några år då jag inte var laktosintolerant (första gången inducerad av magsjuka) innan min genetiska laktosintolerans knackade på. Denna gång var utbudet av laktosfria produkter fruktansvärt mycket större, men vi fick ett nytt krig och ett nytt mysterium på nacken:
Hur kunde det komma sig att endast Valio kunde laga den laktosfria mjölken?
Valios smak hade blivit bättre på några år, och nu smakade mjölkdrycken nääästan som vanlig mjölk (syster håller ej med). MEN, Ingman, som nu även de lanserat en egen, hade en hiskelig bismak av så där på gränsen till illfaren mjölk. Milbona (Lidl:s märke) lagade något som smakade HYLA och Rainbow och Pirkka hade inte ens börjat sin process ännu.
För att komma till saken. Häromdagen gick jag omkring i MiniMani här i Vasa och ramlade på Juustoporttis mjölk, därav detta inlägg, den är nämligen ny för mej och den skall nu också testas här. Dagens utbud av laktosfria produkter är nästan överväldigande, och de flesta har lämnat det skräp som kallas HYLA-mjölk. HYLA-produkter i allmänhet är bra tycker jag, speciellt då jag inte är så himla laktosintolerant att jag behöver ha allting absolut laktosFRITT. Men det finns fortfarande en sjukt stor skillnad mellan märkena. I min empiriska undersökning ser ställningen ut så här:
1. Valio - alla gånger, alla produkter smakar som vanligt och fungerar som vanligt i matlagning
2. Milbona - Lidl har gjort sjuka framsteg under de senaste 5 åren. De säljer billiga laktosfria produkter som alla smakar bra, utom matlagningsgrädden, vet inte vad de sysslar med där.
3. Rainbow - litet tråkig smak men annars bra, definitivt värt sitt pris, drickbart och deras matlagningsgrädde smakar bra, vispgrädde har en konstig plastig bismak
4. Pirkka - några år efter men på väg åt rätt håll
5. Ingman - står stilla, år efter år, andra mjölkprodukter ok men glass, vispgrädde och mjölken smakar hiskeligt
Jag har ännu inte avslutat mina test av Juustoportti, jag rapporterar sedan när jag vet var på skalan de hamnar. För er som inte trodde det fanns så här mycket att fundera på i mjölk kan jag bara meddela att många års frustration över konstiga smaker ger en viss nyfikenhet. Och för alla som skall smaka på laktosfria produkter för första gången rekommenderar jag alltså Valio.
När jag blev intolerant första gången hade Valio just lanserat sin laktosfria mjölkdryck. Den smakade 1000 gånger bättre än det blask som säljs under namnet "HYLA"-mjölk men hade en söt bismak. Min syster, som då inte var laktosintolerant, hade ett 4-årigt krig med min pappa kring huruvida den hade en bismak och huruvida hon kunde känna skillnad då "någon" glömt köpa vanlig mjölk åt henne.
Fast det alltså fanns mjölkdryck då fanns det väldigt få andra laktosfria produkter, grädde, glass, smetana o.s.v. Så i många år åt jag Tofu-glass, sojabaserat, som i min mun smakade apa :) Och isglass, mums.
Efter ca 4 år hade jag några år då jag inte var laktosintolerant (första gången inducerad av magsjuka) innan min genetiska laktosintolerans knackade på. Denna gång var utbudet av laktosfria produkter fruktansvärt mycket större, men vi fick ett nytt krig och ett nytt mysterium på nacken:
Hur kunde det komma sig att endast Valio kunde laga den laktosfria mjölken?
Valios smak hade blivit bättre på några år, och nu smakade mjölkdrycken nääästan som vanlig mjölk (syster håller ej med). MEN, Ingman, som nu även de lanserat en egen, hade en hiskelig bismak av så där på gränsen till illfaren mjölk. Milbona (Lidl:s märke) lagade något som smakade HYLA och Rainbow och Pirkka hade inte ens börjat sin process ännu.
För att komma till saken. Häromdagen gick jag omkring i MiniMani här i Vasa och ramlade på Juustoporttis mjölk, därav detta inlägg, den är nämligen ny för mej och den skall nu också testas här. Dagens utbud av laktosfria produkter är nästan överväldigande, och de flesta har lämnat det skräp som kallas HYLA-mjölk. HYLA-produkter i allmänhet är bra tycker jag, speciellt då jag inte är så himla laktosintolerant att jag behöver ha allting absolut laktosFRITT. Men det finns fortfarande en sjukt stor skillnad mellan märkena. I min empiriska undersökning ser ställningen ut så här:
1. Valio - alla gånger, alla produkter smakar som vanligt och fungerar som vanligt i matlagning
2. Milbona - Lidl har gjort sjuka framsteg under de senaste 5 åren. De säljer billiga laktosfria produkter som alla smakar bra, utom matlagningsgrädden, vet inte vad de sysslar med där.
3. Rainbow - litet tråkig smak men annars bra, definitivt värt sitt pris, drickbart och deras matlagningsgrädde smakar bra, vispgrädde har en konstig plastig bismak
4. Pirkka - några år efter men på väg åt rätt håll
5. Ingman - står stilla, år efter år, andra mjölkprodukter ok men glass, vispgrädde och mjölken smakar hiskeligt
Jag har ännu inte avslutat mina test av Juustoportti, jag rapporterar sedan när jag vet var på skalan de hamnar. För er som inte trodde det fanns så här mycket att fundera på i mjölk kan jag bara meddela att många års frustration över konstiga smaker ger en viss nyfikenhet. Och för alla som skall smaka på laktosfria produkter för första gången rekommenderar jag alltså Valio.
torsdag 7 januari 2016
Kyla
Oooh så jag tycker om när det är kallt. Älskar minusgraderna, älskar när det biter i kinderna, när ögonfransarna fryser ihop och det ångar ur munnen.
Och jag är alltså inte alls ironisk, jag gillar verkligen när det är kallt! Jag fullkomligt HATAR när det är +5 grader, blåser och regnar. Idag hade vi -27,4 grader här i morse, och ingen hade någon större nöd på förmiddagspromenaden. Capo njuter, leker, hoppar, skuttar och rullar sig i snön. Vi hade tänkt åka skridskor med hunden i dag men ändrade oss, det får bli till en annan dag.
Den trevliga kylan har dessutom gett mig tillfälle att prova min födelsedagspresent. En rosa söt (pilk)halare (L var den enda som fattade att det var pilkning den var till för) med tillhörande enorma snömansskor. Och idag har jag prövat mina "spiked overshoes" som även det var en födelsedagspresent.
Nu väntar jag med spänning på många fler kalla dagar. Imorgon skall här vara över -20 grader, kanske det blir skrinning igen. Dagens äventyr gick till butiken i stället för till skären som planerat.
Och jag är alltså inte alls ironisk, jag gillar verkligen när det är kallt! Jag fullkomligt HATAR när det är +5 grader, blåser och regnar. Idag hade vi -27,4 grader här i morse, och ingen hade någon större nöd på förmiddagspromenaden. Capo njuter, leker, hoppar, skuttar och rullar sig i snön. Vi hade tänkt åka skridskor med hunden i dag men ändrade oss, det får bli till en annan dag.
Den trevliga kylan har dessutom gett mig tillfälle att prova min födelsedagspresent. En rosa söt (pilk)halare (L var den enda som fattade att det var pilkning den var till för) med tillhörande enorma snömansskor. Och idag har jag prövat mina "spiked overshoes" som även det var en födelsedagspresent.
Nu väntar jag med spänning på många fler kalla dagar. Imorgon skall här vara över -20 grader, kanske det blir skrinning igen. Dagens äventyr gick till butiken i stället för till skären som planerat.
fredag 1 januari 2016
2015 tog slut
2015 tog slut igår, väldigt plötsligt faktiskt. Jag firade traditionsenligt nyår med familjen och systers gudföräldrar med familj i Karis. Vi började kvällen med fyrverkerier i Pojo och fortsatte sedan med utsökt mat och samvaro i Karis.
I dag vid morgonmålsbordet frågade mamma vad som varit bäst med 2015. Jag hade ganska många utvalda. Det var liksom lite svårt gallra mellan händelserna.
Festen som pappa ställde till med för att fira sina 50 år var en definitiv höjdpunkt. Speciellt kul var det att vi efter mycket om och men fick fafar medlurad. Han hade kämpat emot av alla krafter hur länge som helst före men sedan var han hur nöjd och glad som helst och åkte hem säkert två timmar efter att L gett upp.
En annan höjdpunkt var Kroatienresan på våren. En välförtjänt paus med massor med vin och god mat. Och schlagerfinalen på hostellrummet med massor med gott småplock vi handlat med oss hem.
På sommaren plockade jag på mej nya häftiga erfarenheter av sommarjobbet och Capo fick ha roliga dagar med Jannica medan jag jobbade. Till slut tog jag en vecka semester i Lappland med hund och L och fick uppleva mitt livs kärlek gå ner på knä och fråga Frågan med stort F. Och få svara förstås, fast jag tror att det var enda gången i vårt förhållande som jag var alldeles mållös.
Hösten innehöll luftballongsfärd och matlagningskurs i Smakbyn och de allra sista kurserna på mattainsten. Nu får 2016 starta ett nytt kapitel för min del, ett kapitel som åtminstone får börja i Vasa.
Jag firar första dagen på det nya året med att till största delen sitta i soffan. Caping började med att leka med en av Jannicas gamla fotbollar. L firar med att försöka packa upp alla flyttlådor i Vasa.
Ha ett fint 2016 gott folk!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)