Så var det det där med ansvaret jag funderade på dagarna innan vi fick hem Capo. Det där om att man nu skall ha ansvar för ett annat liv.
På måndagen var vår lilla klimp slö och lite apatiskt, och hade lite lös mage. Sedan slutade maten att smaka. Och så började han spy. Ingenting hölls i honom, inte ens vatten. Så jag ringde veterinärjouren. Det hela slutade med att han var tvungen att stanna över natten och nästan hela tisdagen där på dropp.
Jag funderade länge på vad som skulle göras, hur vet man. Men när vi sedan såg hur det slutade, att han skulle stanna där och att veterinären tyckte att han var så pass allvarligt uttorkad redan då är jag väldigt glad att jag ringde.
Nu mår vår klimp bättre, han har fått antibiotika och får äta mild dietmat, ris och kyckling. Han är helt galen i spadet som kycklingen kokade i. I dag är aptiten bra och Capo är pigg igen. Ett litet äventyr för vår stackars lilla klimp.
Men lite skrämmande är det att ha ansvaret, att vi måste bestämma hur vi skall göra. Kanske man vänjer sig, kanske man aldrig gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar