Tankar kring träning med hund

Jag har haft mycket tid att fundera och reflektera över det här med att träna hund under de senaste två veckorna. Capo har visat upp hela spektrumet, han har varit allt från totalt döv och blind till världens mest följsamma gosehund. Jag tror att han är väldigt medveten om att han är en väldigt älskad och omtyckt hund och att jag vet att vad han än gör så är han ändå husets kung. Det känns så när han ligger och gosar i sängen och riktigt breder ut sig som den lejonkung han är.

I min desperation för ett par veckor sedan så gick jag med i en facebookgrupp som heter Träna hund. Efter 48 timmar måste jag stänga av aviseringarna helt och hållet eftersom jag blev så irriterad. I gruppen fanns det alla sorters människor och alla sorters hundar, och förstås alla sorters problem. Redan problemen var ibland en källa till irritation, för vissa människor hade liksom inte satt frågan via hjärnkontoret innan de frågade på facebook.

Vissa människor gjorde mej dock mer ledsen än irriterad. Människor som sökte hjälp med beteenden orsakade av tristess. Det är klart att man kan få en individ med extremt mycket energi och extremt behov av aktivitet, men då människor villigt erkänner att de "nog inte egentligen visste hurudan rasen var" eller "inte tänkte på hurudan rasen var" utan "den var så söt", då blir jag nog ledsen. Ledsen både för hundens och människans skull. Man kan inte veta allt om hundträning, speciellt inte som det finns så himla många inriktningar och nischer, men snälla söta ändå... man MÅSTE ta reda på vad en hundras är framavlad för. Vad den har förutsättning att trivas med, hur "normalinividen" fungerar.

Det är varje hundägares ansvar att ta reda på vad det är för hund man tänker skaffa. Alltid går det inte (om man har en blandras av okänd sort) men om man skaffar sig en rashund så har man som ägare alla förutsättningar i välden att ta reda på och göra sin efterforskning INNAN man har hunden och INNAN man har ett problem på halsen!

Svaren på frågorna sen då... Där fanns människor som välmenande svarar, dock också de ibland utan någon som helst logik bakom. Och sedan finns det människor som verkar sätta all sin energi på att missförstå frågan och hänga upp sig på formuleringar. Så de klagar, anklagar, skäller och gnäller. För att inte tala om de människor som orkar kommentera på allt och ingenting. Ta fasta på helt sjuka saker och gnälla på oväsentligheter. Nej, jag orkade inte belasta min inre drake med det irritationsmomentet. Jag får ty mig till andra källor om jag behöver hjälp igen. Tanken med facebookgruppen är och förblir bra, och man kan få inspiration och nya idéer. Men jag skulle inte utsätta mej för att fråga om råd där, människor kunde vara bra elaka faktiskt.

Jag och Capo tar nya tag, och varje dag blir vi bättre på att förstå varandra. Han är min guldklimp, och jag kunde inte önska mej en bättre första hund. Han är helt perfekt, som ras och framför allt som individ.