I två år har vi jobbat på att få vår retriever att fatta att han är en retriever, alltså att han verkligen skall retrievra något. Tror ni han gör det... nope! Jag har prövat allt, lockat med godis, haft en "bättre" leksak att byta till, försökt vara superrolig med dummyn eller bollen som skall apporteras, pajasat mej för att locka honom till mej, sprungit undan, haft en speciell dummy som inte är leksak... ja, allt...
Utom uppenbarligen en sak, klickerträning.
I går fokuserade vi på att förstå att jag vill ha bollen i min hand. 15 hundgodisar senare jobbade han ivrigt och han försökte och försökte plocka upp bollen och fundera ut vad det var jag ville. Och så stirrade han snålt på godisarna. Vi gav upp efter en stund när godisarna tagit slut och vi övar andra tricks också. Kan ni ana vad som händer då? Jo, han plockar upp bollen och hoppar upp i soffan med den, levererar den hela vägen till min famn, utan att jag bad om det. Då får man förstås en jackpot-belöning!
Och minen är så obetalbar då poletten liksom ramlar ner. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Alltså, i TVÅ ÅR har jag jobbat på detta, och inget har fått ljuset att tändas. Men 15 godisar och ett par klick senare tänds lyset! Så enkelt, men ändå såååå svårt. Nu skall vi se vart det bär!
Men en nöjd vovve är man i varje fall!
Förutom den nya aptiten för godis som belöning (nytt för oss) har han faktiskt utvecklat en aptit för annat också. Han äter ju alltså sin mat nu för tiden. Och i går höll min glassboll på att försvinna bara för att jag tog en vända till köket för att hämta min tekopp. DET ÄR NYTT, han har inte visat intresse för att stjäla min mat tidigare. Så vi har en ny hund här, jag vet inte riktigt varför och hur det kommer sig.
Men han är ju ändå världens lugnaste, finaste och perfektaste hund. Hur skulle vi klara oss utan vårt Cap?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar