Okey så idag hade vi första officiella dagen. Största delen av dagen var information och introduktion och så avslutade vi dagen med att fakulteten bjöd på middag.
I dag hade vi också upprop, det fruktansvärt obligatoriska uppropet. Om man inte var på plats idag så förlorade man sin studieplats, så enkelt var det. Men jag var ju på plats så det var ju ingen panik. Vad som dock slog mej med full kraft vid uppropet (alla berättade varifrån de kommer) var att vi ju var sjukt många finnar. Alltså det var nästan så att det blev pinsamt tyckte jag. Jag är den enda från Södra Finland, men gud så många österbottningar. Vi räknade till åtminstone 15 stycken från Finland. I en kull på 100 studerande är det skrämmande många tycker jag.
Å ena sidan är jag jätteglad att folk känner att det är okey att komma till Sverige, att det inte känns som att man tar en "sämre" väg om man inte är i Helsingfors på läkarlinjen där. För det känner jag att är lite känslan i Nyland. Å andra sidan känner jag mej idag som en invandrare. Jag menar vi kommer hit enkom för att studera, vem vet om vi tänker stanna och göra något för landet. Vi tar upp nästan 1/5 av platserna på en linje som också i Sverige hör till de mest åtråvärda. Vi kan göra detta för att universiteten i Sverige har ett sjukt fördelaktigt sätt att se på våra gymnasiebetyg i sina poängberäkningar. Så det finns en risk att det finns "duktigare" studerande från Sverige som gått miste om en plats på grund av oss finnar.
Jag missunnar förstås ingen att vara här, och jag är jätteglad att inte vara den enda finnen, men tanken slog mej med full kraft idag då vi såg varifrån alla kom. Jag tror att alla finnar är duktiga och jag tror av hela mitt hjärta på att vi alla är värda att komma hit och studera. Jag tror att vi alla kommer bli jätteduktiga och att det kommer att gå skitbra! Jag tror också att lite kulturell mångfald är bra för ett universitetskollektiv, så jag tror inte alls att detta är en dålig sak. Och alla här är så fina och glada att vi är här, och de verkar inte alls ha samma känslor som jag har idag.
Jag känner mej alltså en aning bortskämd. Jag har inte gjort så mycket för att få det här, en chans många drömmer om och kämpar för. Jag har visserligen ett högskoleprovsresultat som skulle gett mej en plats på Karolinska i Stockholm, så jag vet att jag, också med svenska mått mätt, skulle ha klarat mej bra, men ändå. Jag hoppas jag på något sätt kan bevisa att jag är värd att vara här. Jag tror inte det finns en enda svensk som behöver se mej bevisa något, jag tror alla är nöjda som det är, men just idag känner jag att jag behöver bevisa det för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar