Man ska ta stora beslut med hjärtat

Det finns en lapp på Lennarts mommos badrumsvägg. Eller, det finns sjukt många lappar på den väggen, och varje lapp innehåller ett visdomsord (eller snarare saker man lärt sig). Första gången jag såg väggen fanns det några som fastnade på minnet.

Vissa är rena livserfarenheter, som ex:
"Jag har lärt mig att man inte kan gömma broccoli i ett glas mjölk"

"Jag har lärt mig att om man har hängslen och går på dass ska man vara försiktig"

Andra har en djupare mening:
"Jag har lärt mig att man ska ta små beslut med hjärnan och stora beslut med hjärtat"

Jag tog med mig det sista och har försökt följa detta sedan 2011. Jag har sällan tagit så enormt stora beslut, men några har jag hunnit med. Jag har försökt följa mitt hjärta när jag valde studieinriktning (bli det jag ville bli i stället för vad jag ville att jag skulle vilja), när jag valde studieort (det råkade sammanfalla med var mitt hjärta bodde, men ändå) och när jag valde att hoppa av läkarprogrammet. Denna vår har jag dock konstaterat att det kan finnas ett undantag.

Denna vår blev erbjuden ett jobb jag haft ögonen på i många år. Ett jobb som jag tror skulle vara perfekt för mig. Ett jobb jag verkligen vill ha. Det fanns dock ett problem, jobbet innebar en flytt från Umeå. Från allt jag byggt här, från nära vänner, från alla mina härliga elever och kollegor och ett underbart jobb.

Så ni kan ju förstå att hjärtat skrek. Hjärtat ville inte lämna Umeå, lämna den plats som varit mitt hem i 3 år och den plats som nog alltid kommer hålla en del av mitt hjärta. Men hjärtat ville ju också hem, hem till alla vi varit för långt ifrån i många år. Hem helt enkelt. Vi var ju nog alltid på väg hem, men inte riktigt just nu. Så eftersom hjärtats input i denna diskussion enbart ledde till tårar fick hjärnan ta över. För trots att detta var ett stort beslut så var faktiskt inte hjärtat till någon hjälp. Hjärnan insåg att trots smärtan en flytt medförde så fanns det så mycket positivt också. Och hjärnan insåg att hjärtat nog skulle se det också, bara tiden fick göra sitt.

Nu, 4 månader efter beslutet börjar hjärtat också landa. De flesta avsked är gjorda, men några väntar ännu. Om ett par veckor packar vi bilen och lämnar Sverige. Jag kunde leva med att aldrig få detta jobb, men jag kunde inte leva med att ha blivit erbjuden jobbet och sagt nej. Så jag följde hjärnan, hjärnan som sade allt detta. Och ignorerade hjärtat en stund, hjärtat som inte kunde bära smärtan av att avsluta detta kapitel av livet. Dessutom fanns det ett annat hjärta som kunde prata lite vettigare, ett hjärta som också ville hem och fick sin fru att inse att det var det bästa.

Det har varit några tunga månader med allt för många avsked. Och jag är inte bra på avsked. Men snart vänder det igen, och det är alltid skönt att komma hem.