När allting känns kämpigt

Jag är en humörmänniska, jag påverkas extremt mycket av hurudant humör jag och omgivningen är på. Och mitt humör kan svänga otroligt snabbt. Så när det känns som att jag kämpar i motvind så blir det snabbt extrem motvind, och då går jag omkring med en klump i magen.

Klumpen de senaste veckorna har varit av många olika slag.

1) Total 100%-ig panik inför tentamen i juni. Kursen vi går är så himla ostrukturerad att man inte helt vet var man skall börja. Ingen vet hur tenten kommer se ut, ingen vet vad det förväntas av oss, ingen vet hur mycket man borde kunna och det finns ingen början och inget slut.

Jag tog en liten påskpaus från läsandet för att lite samla tankarna och lägga upp en strategi, men det slutade i att jag är mer förvirrad än innan. Jag insåg att tenten kommer se HELT annorlunda ut än vad jag tänkt och förberett mej på och övergav det jag jobbat på för en ny strategi, och nu är jag ute på djupt vatten.

Det känns så orättvist på något sätt att man lägger upp en kurs så att alla hamnar simma med näsan nätt och jämt över ytan. Är det så man motiverar sina studerande. Både den del av mej som studerat tidigare och den del som ju faktiskt är utbildad lärare skriker inombords över kaoset. Innerst inne VET jag att det skall gå, att jag har kapacitet att trycka i mig otroliga mängder detaljer under stor tidspress, men ändå...

2) Bilen, jäklar så det skall vara krångligt. För att underlätta vardagslivet borde jag ju absolut struntat i att lära mig flervariabelanalys, jag borde ha blivit mekaniker. Bilen skall besiktas, och då måste den ju vara i skick. Och när man är världsmästare i prokrastinering så är man lite senfärdig med att boka tider både till mekaniker och till besiktare. Plus att man ju behövde nya sommardäck, just det ja... Klumpen minskar ju inte precis av att Umeås alla besiktningsstationer skickar hem påminnelser om att jag har 3 veckor på mej att få bilen besiktad.

3) Lägenhetsjakten. Alltså. Hett tips till er som funderar på att komma till Sverige och studera. HÄR FINNS INGENSTANS ATT BO!!! När vi bestämde oss för Umeå i fjol hade vi ingen aning om hur dåligt läget var. Alla hyresförmedlingar har kösystem och medelkötiden ligger på si så där 6 år, ÅR! Vi som då kom på i fjol i februari att vi skulle flytta hit har ju en liten nackdel, visst? Så lägenhetsjakten innebär en panikartad Blocket-jakt som i princip är ett heltidsjobb om man skall ha någon chans. Efter 3 månaders panik (fick med mig min man i panikstadiet först för ett par veckor sedan) verkar vi nu ha hittat någonstans att bo nästa år. Jag ropar inte riktigt hej än före kontraktet är skrivet, men allting verkar lovande.

4) Den där framtidsångesten, men mer om den senare.

Draken i min mage har alltså kurat ihop sig till en ledsen panikslagen boll och ligger nu och trycker längst nere i buken. Men en efter en betas punkterna av och snart är det bara punkt 1 kvar. Spänningen släpper 3.6, om det sedan innebär att skräpet är över eller 3 månaders studerande inför omtentamen i augusti återstår att se. Och sedan tänker jag stänga av hjärnan, lägga den i en låda och stänga in den i garderoben i 10 dagar då jag går på semester

så här känner vi oss här, nosen gömd i täcket