Idag har jag varit två saker jag sällan är, spontan och osjälvisk. Jag älskar att vara kontrollerad och planerad, jag har svårt att vara spontan. Det existerar inte den dag som jag inte planerar redan dagen innan, det veckoslut som inte har en agenda för. Jag brukar inte gilla att vara spontan, trots att jag samtidigt längtar efter ett mindre planerat liv.
I kombination med mitt planeras kommer ju ofta en viss själviskhet. Jag vill gärna ha det så som JAG planerat, så som jag tänkt mej saker och ting. Jag lever, som så många andra stressade nordbor, i en liten bubbla av mina behov. Visst slipas ju min vardag kring också sambon och hunden och deras behov, men det är ändå jag som kan planera så att det är bra för mej.
Samtidigt är osjälviskhet en dygd för mej. Jag beundrar folk i min omgivning som vågar och kan välkomna vardagens alla ryck med öppna armar, och inkludera allting spontant i sin världsbild. Jag vill bli mindre kontrollbehovig!
Så idag har jag brutit mitt mönster och närmat mig en aning den jag vill vara. Jag råkade bli vittne till en olycka på väg till skolan, och har idag tillbringat 4 h på akuten med en vilt främmande människa, för att den ville ha någon som stöd på akuten. Jag måste göra ett litet avkall på osjälviskheten för att springa på ett obligatoriskt möte, men jag sprang tillbaka till akuten sen. Så dagen blev inte som planerat, och jag gav en liten bit av mej själv för att stötta en annan människa i en utsatt situation. Och vi hade det ganska bra där i akutrummet tyckte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar