Kanske det är bra för mig att vara här. Att vara arg. Kanske jag får perspektiv på livet av det. Kanske jag växer som människa. Jag har det bättre nu, andra delen är betydligt bättre än första men nog är jag fortfarande sur och arg. Och uppgiven.
Men kanske det är bra för mig. Allt har alltid gått som jag vill och jag har haft turen att alltid få vara glad och njuta av tillvaron. Jag har fått gå i en skola jag trivts i och jag har älskat att gå i skolan. Jag lyckades med nästan allt jag företog mig i gymnasiet, uppfyllde alla mål jag hade och påbörjade studier jag var glad och nöjd med. Trots att det fanns stolpskott i Åbo också hade jag ju det bra, trivdes med min sambo, trivdes med mina studier, gjorde framsteg och lyckades med vad jag ville. Jag har alltid haft turen att trivas, och nu har jag insett att alla inte har det. Att man faktiskt kan tycka illa om sin vardag. Och att det är ack så tungt att ha det så.
Jag tror jag fått en större förståelse för mina elever. Jag har fått en förståelse för de som inte gillar skolan. Och så kanske jag har ökat på stubinen med ytterligare någon centimeter. Kanske jag något tag kommer se tillbaka på detta och kunna skratta helhjärtat i stället för att luta mer mot att gråta. Vi får väl se. Just nu är jag åtminstone gladare, nöjdare och lugnare än tidigare i vår och jag försöker ta tillfället i akt att växa lite, analysera, reflektera och kanske bli någon lärdom rikare. Kanske, det är många kanske, jag blir en bättre människa av att må lite dåligt ibland, jag som allt som oftast fått må så oförskämt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar