Mattekänslor

Det heter ju liksom egentligen moderskänslor, men sådana kan jag ju inte ha. Däremot har jag mattekänslor för min lilla korv. Min lilla Capokorv. Inte vet jag nu om det var kärlek vid första ögonkastet, men första gången jag såg Capo var han en liten liten blind och nästan döv klimp, en liten hundvalp. Jag menar, vem blir inte kär i en hundvalp?

Det var på något sätt en väldigt surrealistisk känsla att se honom växa de där första veckorna. Vi var på besök till uppfödaren ungefär en gång i veckan och såg vår lilla guldklimp växa. Sedan bestämde vi ett datum då vi skulle hämta honom. Då blev det mer reellt på något vis. Vi köpte lite grejer, matskål, koppel och halsband. Vi beställde mat och andra saker som vi skulle få hem tillika med hunden.

Och sedan tog vi hem honom då. Vår lilla klimp. Första veckorna kändes det fortfarande lite konstigt. Vi lärde känna varandra, lärde oss hur vi skulle bete oss, vi tränade på vardagssaker och träffade släkt och vänner. Han var så liten och hjälplös. Han vaknade på nätter och störde oss, han pockade på uppmärksamhet när man inte alls skulle ha orkat med honom, han irriterade och gav sådan glädje på samma gång. Det att vi fick Capo var ju nog en stor omställning för oss. Vi hade plötsligt en tredje "person" som vi behövde ta ställning till och ta hänsyn till.

När Capo började spy en kväll och vi sedan tillbringade några timmar på veterinärjouren och sedan åkte hem ensamma medan Capo stannade kvar för uppföljning visste jag inte helt vad jag skulle känna. Jag var glad över att vi tagit beslutet att föra honom till veterinär. Jag var ledsen över att han var sjuk och lite oroad över hur han skulle klara natten där ensam på kliniken. Jag var i hemlighet lite lite lättad över att jag skulle få sova ut följande morgon, längre än till 5.30. Bara tre veckor hade redan gett mej en rejäl sömnskuld och jag kände mej ganska hemsk som kände detta. Jag undrar hur okristligt trött jag kommer att vara när jag har småbarn. Det var svårare för L än för mej att lämna honom där, jag tror att jag inte riktigt hade utvecklat alla mina mattekänslor ännu.

Jag har inte så många minnen kring mina känslor under resten av hösten och julen, inte heller här under början av våren. Men förra veckan slog det mej igen. Att jag nu definitivt fäst mej så vid min lilla (numera ganska stora) klimp att det skulle vara helt omöjligt att ha en vardag utan honom. Jag har saknat honom denna vecka då jag inte gått lika långa och många promenader som vanligt. Jag vill krypa ner på golvet och mysa med min nu för tiden ganska stora hund.

Jag tänkte många gånger under de första veckorna lite skeptiskt att jag kanske nog egentligen är en kattmänniska då jag kände mer för familjens katter än för min egen hund. Men varje dag lärde jag känna vår guldklimp mer och mer och inse vilken otrolig tur vi haft med uppfödare och val av vår lilla individ. Vi har fått en helt otrolig hund. Vi har fått allting vi önskade i en hund. Han är otroligt lugn och följsam, han vill vara till lags. Han är mysig och sällskapssjuk, han vill klämma in hela sin 26 kg tunga lekamen i famnen. Han tål att lekas med, han vågar busa men stannar direkt då man säger. Han är helt otroligt lugn och oberörd av barnaskrik och stoj och stim. Han är en riktigt guldklimp, ett riktigt Cap. Och jag tror att jag nog ändå blev en hundmatte, inte bara en kattmatte, till slut.

Mitt älskade lilla Cap