Hundfeber

Capo övar "spela död"

Jag bodde ju som många vet hos vänner i Åbo i somras. Dessa vänner är samtidigt Capos uppfödare. Under sommaren fick jag nöjet att lära känna 9 härliga goldenvalpar. Vi (definitivt endast jag) funderade länge på om vi skulle ha en hund till. Vi (mest L) kom fram till att det inte var helt fiffigt ändå, vi skulle ju flytta utomlands, vi visste inte helt hur och var vi skulle bo, hur våra skoldagar skulle se ut o.s.v. Vi (definitivt endast jag igen) gjorde det smarta valet trots att mitt hjärta var helt inställd på en speciell valp, valpen vi döpte till Paddington.

Jag ser Paddington (eller Paavo som han heter nu) på instagram mest hela tiden och jag vet att han har det bra. Men jag ångrar mer och mer för varje dag att jag inte fick hit honom. Han är så himla fin, och han skulle ha passat oss så himla bra. Jag vet dock att han har det bra i sin familj, och han gör ett jätteviktigt jobb i sin familj. Men oj vad jag ändå ville ha honom.

Innerst inne vet jag att hösten skulle ha varit kaotisk med två hundar, speciellt med en liten valp. Capo var otroligt distraherad och olydig den första månaden vi bodde här. Delvis antar jag att det berodde på flytten och delvis på att jag var borta från honom nästan hela sommaren. Och med en valp skulle jag inte alls haft tid att jobba på vår kommunikation. Och han skulle kanske ännu varit kaotisk. Men ändå, jag ville ha Paddington!

Här är några bilder från senaste träningen vi var på. Vi övade platsligg, där alla hundarna ligger på rad och alla förare står en bit ifrån. Capo var superduktig, speciellt med tanke på att vi inte övat detta sedan vi flyttade från Åbo för ett år sedan. I går var han också superduktig då vi var till veterinären på avmaskning och vaccinering, och han fick gå med mej både i djurbutik och i hästsportbutik efter besöket. Varje gång han är så där superduktig spricker jag nästan av stolthet, mattes älskade guldklimp. 

Mattes hjärta