Apportträningen

Vi har varit på vår första hundkursträff i Umeå (och i Sverige!). Via bekanta i Åbo fick jag tips om en klubb i Umeå för goldisar och en av de första dagarna träffade vi en man och två goldisar som tipsade om en apportkurs som just skulle börja. Så jag skickade lite mejl, blev medlem i klubben och betalade en kursavgift och vips var vi anmälda till en apportkurs.

Capo har ju aldrig riktigt visat intresse för apportering eller vilt. Vi har prövat lite löst på egen hand och med Antti och det har väl gått så där. Men vi vet att han inte är skotträdd i varje fall, det har vi testat. Han reagerar i och för sig inte så hemskt mycket alls, blir inte piggare eller aktivare heller. Vilt har han aldrig intresserat sig för, sniffat lite på fåglar men inte ens tagit dem i munnen. Och dummies har inte alls varit intressanta! Jag övar många gånger i veckan på att kasta något och be honom hämta det, och för det mesta springer han fram, sniffar på det och skiter totalt i det jag kastat. Han brukar lägga sig ner och rulla omkring i stället, eller bara stirra på mej.

Men nu tänkte jag att jag skulle ge detta en ordentlig chans, se om det skulle finnas lite jaktdrift i honom i varje fall. OM jag skulle lyckas på någon form av merit inom apport skulle det vara ett stort steg framåt för min lilla dröm om att avla med vår guldklimp. Då skulle det finnas en reell chans i varje fall, OM jag någon gång skulle vilja avla på honom.

Ikväll hade vi alltså första träffen, 6 goldisar (och Capo var äldst tror jag!) och 6 ivriga förare. Första träffen var mest lite teori för oss förare och lite tråkig (men ack så bra) väntetid för hundarna. Vi avslutade i varje fall med lite träning för hundarna. Först passivitet, att sitta still mellan fötterna på föraren och sedan en enkel markeringsuppgift. Att sitta still med rumpan i famnen på mej var svårare än jag tänkt. Han kan ju vara passiv, men att sitta så som jag ville var svårt. Capo ville ligga. Punkt. Slut. Frågan är om det var en lyckad övning eller ej, han var ju lugn och passiv, men inte så som han skulle :)

Till slut skulle vi göra en markeringsövning. Capo fick kommando att sitta bredvid mej och vänta på att ledaren kastade en dummy. Capo satt stilla och väntade medan dummyn flög (har aldrig hänt förut). Jag sade "hämta" och Capo skuttade iväg. Sniffade på dummyn, vände om och gick åt annat håll. Jag kommenderade igen "hämta då" och döm om min förvåning när hunden skuttade tillbaka till dummyn, tog upp den och skuttade tillbaka mot mej. Visserligen släppte han dummyn halv meter från min hand, men han kom i varje fall! VILKET ALDRIG HAR HÄNT! (L inflikar att det visst händer med leksaker ibland). Så där stod en paff förare som knappt kom ihåg att berömma och belöna och en ivrig hund. Vi skall se vad som händer nästa vecka, men början var mycket bättre än jag tänkt mej!

Världens bästa gubbstrutt!