Terapi för överklasskärringar

Idag har jag en liten anekdot till er alla som håller med Svensson Svensson och tycker att ridning är "terapi för överklasskärringar". Idag har jag nämligen terapiat en lång stund i hagen, och det var inget jag gillade. Min första moka var nämligen att bege mej till stallet en liten stund för tidigt. Hästarna åt ännu lunch och Haigu var inte det minsta sugen på att komma med mej in i stallet. I hagen utspelade sig följande:

Jag kommer glatt gående med grimman över axeln. Hepporna i hagen lyfter alla slött på huvuden från sina respektive höhögar.

Jag: Hej på er gubbar!
Helbek, Liquer och Pisang: Hej på dej du, va vill du? Har du något gott med dej?
Haigu: Nej du, tro inte heller att du skall hämta mej!

Jag kravlar mej in i hagen och går emot Haigu, försöker locka honom till mej. Han blänger surt på mej och vandrar iväg så långt från mej som möjligt.

Jag: Kom nu gubbe, här, jag har en morot till dej!
Haigu: Oooh, en morot, hmm, nu gör vi så här. Om jag går fram och snabbt som ögat stjäler moroten ur hennes hand och sedan springer iväg med öronen bakåt innan hon hinner sätta på grimman kanske jag slipper.
Jag: tysta svordomar medan Haigu springer iväg till andra sidan hagen och jagar bort Liquer från en hög mat.

Jag byter taktik. Ställer mej mitt i högen av hästar och väntar tyst på att nyfikenheten skall ta över och hästarna skall komma fram till mej istället. Haigu dock vet vad jag tänker helt tydligt. Liquer, Pisang och Helbek (efter lite övertalande) kommer fram och låter sig skrapas. Vid det här laget är allt hö från detta århundrande uppätet i hagen.

Haigu: Tro inte heller att du skall få fast mej, jag kan nämligen springa mycket snabbare än du. Dessutom håller jag nu på att bli irriterad så jag nyper alla i min väg i baken i mina försök att komma undan tvåbeningen. Hon envisas nämligen med att springa efter mej vart jag än går.
Jag: Kom nu Haigu, det finns inget hö kvar att äta så du kan lika gärna komma med mej in.
Haigu: Tror du bara, här är mycket skönare än på nån ridtur med dej.
Jag: Ids nu int springa av och an här, det är så onödigt, dessutom eggar du upp Pisang stackaren.
Haigu: Kom och ta mej då om du nu är så duktig!

Detta skådespel fortsatte i hela 50 minuter till Elvis och Jumpers stora glädje. De stod med var sin hötuss vid staketet och iakttog med stort intresse tvåbeningens fruktlösa kamp. Till slut tog Haigus goda hjärta överhand och han lät sig motvilligt fångas. Då hade jag deffativt fått nog med terapi för dagen. Sen blidkade han mej ytterligare med att gå fint och snyggt galopparbete på planen, jag vet inte om han tyckte synd om mej någonstans långt in i hjärtat. Men minns detta ni som tror att ridning och hästar är så enkla. Hästarna har även de temperament och idéer som inte alltid överensstämmer med ryttarnas och om de bestämmer sig för att sätta sig på tvären så har vi inte mycket att säga till om. Dagens saldo var en heskutas massa knallande runt i hagen på jakt efter hästen som inte ville komma med. Terapi visst, men inte sådan jag uppskattar, däremot fick jag en massa övning för mitt tålamod.