Jag har äntligen hittat tid och inspiration att skriva igen. Har haft lite dåligt de senaste veckorna. Visserligen har det hänt helt roliga saker jag skulle kunna skriva om men på nåt sätt har jag inte haft sinnesfrid att sätta mej ner och skriva.
Nu är jag alltså tillbaka i Åbo så där ordentligt. Har 13 dagars vikariat bakom mej och känner mej mycket smartare vad gäller vad jag studerar och mina framtidsplaner. Att vara lärare är sjukt roligt alltså. Jag trivs väldigt väldigt bra bakom katedern. Dock har jag också insett att den matematik jag brinner för inte är den man lär ut på lågstadiet. I två veckos tid har mina matematiklektioner sett ut på följande sätt:
Elev: "Jag fattar inte!"
Jag: "Aha, vad fattar du inte"
Elev: "Jag fattar inget alls"
Jag: "Okey, men tänk så här. Du har en hel pizza. Sen kommer din kompis här och äter upp 2/3 av pizzan. Hur mycket har du kvar då?"
(I min värld är det nu fullkomligt självklart att svaret skall bli 1/3, jag har glömt att bråktal inte alltid var självklara)
Elev: "En bit!"
Jag: "Jo, förvisso, en bit jo. Men hur stor är din bit?"
Elev: "En passlig bit!"
o.s.v.
Ni skulle ha sett minerna på mina två doktorer till mattaprofessorer när de hörde storyn. För dem är det väl ännu svårare att minnas att bråktal någon gång var något man inte förstod sig på.
Och nu till rubriken, dagens citat kom från Lennart när jag busade omkring i soffan och han var lite för kittlig för min sprallighet
"Sprallighet kittlar, det hör man ju på ordet!"
För övrigt är jag egentligen lite sjuk och har tillbringat det mesta av dagen under täcket på soffan. Hoppeligen blir det bättre tills imorgon, då skall jag nämligen göra ett tappert försök att lära mej 5 veckors programmering jag missat. Nu skall vi titta på Melodifestivalen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar