Jag har funderat på ett fenomen som verkar finnas lite överallt.
När man känner sig undanglömd och frustrerad blir man plötsligt 2 år gammal och försöker på alla sätt fånga uppmärksamheten. Tvååringar är dock inte så himla bra på det här med att pocka på uppmärksamhet på ett seriöst och sakligt sätt och således leder uppmärksamhetssökandet oftast bara till att man retar upp sin omgivning tills allting exploderar i en kaskad av känslor.
Jag tror ju alla människor behöver något slags uppmärksamhet men behoven varierar. Jag måste ju lyfta på hatten för människor som alltid klarar av att förstå vad andra människor behöver och vill. Själv är jag ganska urusel på just detta. Jag förstår sällan vad nån vill fastän den sku iklä det Dobbys tehuva och lägga det mitt framför näsan på mej. Men ibland vill jag dock att någon skall förstå just mina behov, just precis min vilja att just då, på de mest random ställena, få uppmärksamhet och bekräftelse. För det är väl just då man kanske behöver den där uppmärksamheten, när det verkar totalt ologiskt, irrelevant och uppochnervänt för alla i ens omgivning?! Kanske lär jag mej någon gång att förstå när jag skall ge uppmärksamhet, och kanske lär jag mej någon gång att lugna ner tvååringen i mej tills någon har möjlighet att ge mej uppmärksamheten, kanske kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar