Capo har hittat en ny vän. Förra veckan ramlade vi på en söt liten labradorhona med ägare när vi var ute på promenix. Det visade sig att de bor riktigt riktigt nära oss här och att ägaren dessutom pratade svenska. Jag har inget problem med att umgås med finskspråkiga hundägare men jag är lite trött på att låta som en total idiot i alla konversationer eftersom jag inte har tillräckligt med ord i förrådet.
Nu har vi hunnit med tre promenader med labbisen och ägaren och Capo kunde inte vara gladare. På måndagen efter vår promenad kom det in den skitigaste hund vi hittills haft, jag tror att hela lägenheten förvandlades till ett lerbad. Capo somnade i alla fall, helt täckt av lera men trött och lycklig på köksgolvet och sov hela kvällen. I dag var vi ute igen i skogen och lekte och Capo är ännu blöt och smutsig efter den promenaden, ett riktigt bra hundliv alltså!
Capo har även hittat en ny fiende denna vecka, min livsfarliga trumpet. Jag skall spela på en begravning på fredagen och var tvungen att plocka fram trumpeten för att öva lite. I går var det första gången sedan vi fick Capo som jag spelat. Och ni skull ha hört hur han lät! Han ylade, gläfste, gnällde skällde och ylade lite till samtidigt som han gjorde allt för att lyckas krypa upp i min famn och slicka trumpeten till döds. Han var helt ifrån sig. Jag kom på för sent att vi borde ha filmat det för det lät så sjukt. Grannarna var säkert överlyckliga över att jag spelade trumpet ackompanjerad av en ylande hund. I dag har jag spelat igen medan L distraherade Capo med ostskivor. Han var jättedukigt och ylade nästan inte alls, bara när L lät det gå för lång tid mellan skivorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar