Gränsen

Jag har upptäckt en ny sak dessa två senaste veckor. Alla år jag sprungit på som jag gjort har jag alltid fått frågan "Hur orkar du?" Jag har alltid skämtsamt svarat: "Inte orkar jag". Och nu, äntligen, vid 20 års ålder har jag hittat den där speciella gränsen när jag på riktigt inte orkar mer.

I dag, eller egentligen förra veckan redan, hamnade jag erkänna för mej själv att jag inte orkar med allt jobb jag tagit åt mej. Jag var tvungen att erkänna att jag inte klarar av allt jag tänkt mej under våren, att jag måste skippa en kurs jag tänkte gå.

Det är egentligen väldigt nyttigt för mej att inse att jag har en gräns, så egentligen är jag ganska så glad att jag insett att jag inte orkar. Så i dag är en bra dag, nu vet jag att jag har en gräns, att jag orkar ända till den, och att jag nu vet vad jag måste göra för att klara det.

Så nu har jag "bara" de kurser jag hade redan förra perioden. Och det är sååååå skönt. Jag har suttit hela kvällen och njutit av mitt beslut, och sedan firat med en promenad i den nyfallna snön. Jag njöt i fulla drag!

Så nu vet jag vad jag klarar, och hur jag gör när jag når den där gränsen.

Nöjd Jennifer, gnatt!