Terapihunden

Idag har vi utfört en god gärning och lekt terapihund.

Här i kvarteret rör sig en ung man med en ung schäferhona. Han har omhändertagit hunden för ungefär en månad sedan och vi har stött på dem ett par gånger. Schäfern skäller som besatt då man kommer nära och första gången vi mötte på dem ropade mannen att hon är lite osäker. Så vi stannade, satt lugnt och väntade och han frågade om han fick komma närmare. Det fick han förstås och Capo satt så lugnt och sansat och väntade på att schäfern skulle lugna ner sig.

Första mötet gick jättebra, schäfern lugnade ner sig så småningom och slutade skälla, hon våga till och med fram och sniffa. Och världens bästa Cap hade tålamod som en ängel. Inte ett idealiskt hundmöte ur allas perspektiv, men schäfern lugnade sig, visade med hela kroppen att hon ville undersöka och Capo hade underbart tålamod. Vi gick sedan vidare innan Capo exploderade i energi.

Efter denna gång har vi mött dem ett par gånger och schäfern minns helt tydligt vem vi är. Hon har slutat verka stel och misstänksam, svansen viftar, öronen är avslappnade och inga tänder syns, men hon skäller. Och hennes husse skulle vilja öva på detta. När vi ikväll gick kvällspromenad stötte vi på dem igen. Samma visa som vanligt. Då föreslog jag att vi skulle ta dem till en liten inhägnad fotbollsplan och släppa löst dem så att de skulle få umgås som hundar skall. Sagt och gjort, vi promenerade en bit, tog oss in i på planen och släppte våra hundar.

Schäfern tystnade direkt och de började springa runt. Hon var definitivt socialt fungerande, nafsade nåt varv mot Capo men han har så mycket päls så det gör inget. De sprang runt, undersökte, jagade varandra och lekte lite. Capo gjorde inga försök att tillrättavisa eller dominera, ville bara umgås. De lekte typ 10 minuter och avslutade sedan med att rymma ur planen. Men Capo kom snällt på inkallning och med godis ur min ficka fick vi fast schäfern också. Så fort hon kopplades igen började skällandet så problemet måste vara kopplat till situationer i koppel, för hon fungerade ju bra med andra hundar. Och mannen var så fruktansvärt nöjd över att ha hittat någon att öva med, och över att schäfern nu för första gången på en månad fått vara lös och pröva på att fungera med en artfrände.

Supernöjda utbytte vi telefonnumer för fortsatt umgänge och så gick vi alla hem. Vi har lekt terapihund och Capo samlar nu energi i svalkan på balkongen. Efter påsk planerar vi nya möten med schäferhonan.